Det finns en inspelning av denna text här ovanför.

Per-Ove, min pappa, kände sig hemma i trafiken.

Under många år arbetade han på bilskola. och när de bodde i Hagfors några år körde han lastbil.

Men det var nog som busschaufför han trivdes allra bäst. För det mesta lyckades han få ekvationen att stämma riktigt bra: hålla tidtabellen, men samtidigt köra mjukt, och vänta med att starta tills den gamla damen med käppen hunnit sätta sig… och aldrig, aldrig, aldrig överskrida fartgränserna. Samtidigt var han generös med leenden och vänliga ord, även klockan fem på morgonen, när de kan göra allra mest nytta.

 

 
Så pappa fick uppdraget att köra bussen till himlen den 26 mars. Han lämnade sin trötta, värkande och kliande kropp bakom sig och gick för att göra i ordning bussen. Den var redan skinande ren, men han torkade ändå av backspegeln noga, för att kunna kika extra länge på oss som blev kvar där nere.

Han började med att åka till Stockholm. På himlens motorväg lyste solen och sikten var god åt alla håll, så resan tog bara någon kvart. Han stannade vid Sofia Kyrka och välkomnade dagens tio passagerare. Allra sist kom Tomas Tranströmer springande så att det vita håret fladdrade. Han var uppenbart glad över att slippa allt vad värk och partiella förlamningar heter.

Pappa vred fram mikrofonen och bad alla passagerare att sätta sig tillrätta och spänna fast säkerhetsbältena. ”Det är inte längre någon som tvingar er att använda bältena, men de finns ju där. Och ni skall veta att på himlens motorväg kommer jag att köra fortare än jag någonsin gjort tidigare!”

Och så åkte de. Bussen gick så bra att de bestämde sig för att åka runt hela Jorden. Pappa passade till och med på att stanna till för en kort paus i Salalah i södra Oman, där han många år tidigare besökt Jobs grav.

På kvällen var de framme. Passagerarna tackade och gick dit de skulle. Per-Ove började undra över var han skulle ställa bussen. Men när han stängde av huvudströmmen, så bara försvann den. ”Du kan behålla nyckeln som souvenir, om du vill. Annars är det bara att lämna den till Sankte Per”, viskade Gud till honom.

När solen var på väg ner, satte sig pappa en stund på en bänk i gräset och såg ut över en vacker sjö. Inom sig kände han stor tacksamhet för allt. Nu var det dags att vila. Dagen efter skulle ju något helt nytt ta vid.

Min pappa och Tomas Tranströmer dog på samma dag, 26 mars 2015. Frid över deras minne.