Man kan råka bli en jourhavande ängel för någon när man minst anar det…

Jag var på väg att hälsa på farmor och skulle just ringa på, då dörren mittemot vräktes upp av en uppskärrad äldre dam.

– Såg du om ambulansen kommit än? Jag tror min man har dött!

Jag följde med in. Han satt livlös i en pinnstol i köket. Det fanns ingen tillstymmelse till andning. Enligt hennes uppgift hade han redan suttit så i mer än fem minuter. Trots mina rudimentära kunskaper i konstgjord andning, kändes det mer naturligt att stötta henne.

Hon kramade mig, hårt, hårt.

– Tror du han klarar sig? Han har haft hjärtinfarkt flera gånger förut, men han har aldrig varit livlös på det här sättet tidigare.

Hon plockade ihop lite småsaker som hon kunde ha nytta av på sjukhuset.

Några minuter senare kom ambulanspersonalen och hämtade både man och hustru.

Medan hon låste ytterdörren, bad hon så hemst mycket om ursäkt att hon gett sig till att krama en helt främmande person. Men jag lugnade henne med att jag i samma situation skulle ha gjort precis likadant.

Detta var första gången (åtminstone i medveten ålder) som jag kom i direkt kontakt med döden. Det väckte en hel del tankar.

…Man kan råka bli en jourhavande ängel för någon när man minst anar det…