fick Chico syn på en fågel och rusade.
Inte brydde han sig om halvstelnad betong
eller husses rungande eder (på Katalanska)
Där lämnade Chico sitt avtryck till historien,
Som arkeologer kommer att studera om hundra år!
Vi borde också vara lite mer som Chico:
Tänka mindre på vad folk skall säga om oss, nu och i framtiden.
(Det löser sig liksom ändå, på något sätt)
I stället:
Veta vad vi vill
Gå mot våra mål
Leva NU!
PS! Hunden i Katalonien hette troligen något annat.
En tanke kring ”Vem tänker på avtrycken? De bara blir till”