Nu har jag skrivit flera gånger om ”Air” ur svit i D-dur av Bach. Låt mig berätta hur det hela började.

Efter att ha spelat blockflöjt i ett år, fick vi åttaåringar prova på en mängd olika instrument en dag mot slutet av vårterminen. Hela gymnastikbyggnaden var full med instruktörer och instrument.

Några dagar senare kom utlåtandet. Kommunala musikskolan rekommenderade att lille Tor-Björn borde gå vidare med slagverk (trummor) eller klarinett. Det blev klarinett. Jag fortsatte med mina klarinettlektioner genom hela grundskolan. Min lärare hette Sven. Han var lite säregen, men jag tyckte om honom.

Av Sven lärde jag mig mer, än att bara spela klarinett. Han visade hur man kan förhålla sig till livet på ett mer bejakande och naturligt sätt.

En händelse som jag minns var när jag gick i högstadiet. När jag kom till salen där vi skulle ha vår klarinettlektion, så såg jag först inte till Sven. Men innan jag hann gå, så ropade han till mig. Han låg på rygg under ett bord och berättade att det var riktigt avslappnande: prova själv! Han hade tydligen haft en lite körig dag.

Ja, och så Bach. När det började dra ihop sig till uppspelning i församlingshemmet, så valde vi att jag skulle spela det mycket långsamma stycket Air av Bach och han skulle ackompanjera på flygel.
Men, när han började spela de inledande ackorden, så körde han på i ungefär dubbla hastigheten!
Så jag gick fram till honom, och sa att låt oss köra i den farten vi övat tidigare, ett, två, tre… Strunta i människorna som sitter och tittar, de menar bara väl. Ta ett djupt andetag, så börjar vi om från början.

Det gick riktigt bra.

Sven! Jag vet att du sedan flera år har lämnat jordelivet. Men jag vill på detta sätt låta dig veta att jag tänker på dig, tycker om dig och är djupt tacksam för allt du lärde mig.

Synd att jag aldrig blev riktigt bra på att spela klarinett, bara. (Men jag kan ju sjunga!)