När jag kom ner i receptionen på morgonen, så var det fullt med folk där.
Tydligen en stor grupp som höll på att checka in.

Men, jag kände ju igen nästan allihop.
Jovisst, det var ryska konståkningslandslaget. Det var underligt att de hade kommit hit, till en skidort.

Jag fick till och med lov att tränga mig fram, bland alla dessa berömdheter, som stod och satt, överallt.

Det konstiga var att jag hörde många av dem säga hej till mig. Flera nämnde till och med mitt namn.

Eftersom jag är ganska säker på att de inte känner mig, så försökte jag att bara smyga förbi. Utgick från att jag helt enkelt hörde fel, att det var någon annans namn. Dock hälsade Tatjana Navka så uppriktigt på mig att jag råkade besvara hälsningen av bara farten.

Så småningom lyckades jag komma ut på den snöiga gårdsplanen utanför. Jodå, där stod två svarta bussar med grå, graffiti-liknande dekor, och jag kunde göra min morgonpromenad i den kyliga vinterluften.

En liten stund senare vaknade jag förvånad. Drömmen hade varit så verklig.
Medan jag borstade tänderna funderade jag (förgäves) på vad drömmen kan betyda. Får väl kolla om Rysslands Konståkningslag finns omnämnt i någon drömtydningsbok 🙂