Är jag en författare nu?

Omslaget till min första bok En gravlaxvändares memoarer och andra berättelser, hågkomster och dikter
Omslaget till min första bok En gravlaxvändares memoarer och andra berättelser, hågkomster och dikter

För ett halvår sedan publicerade jag min första bok. Det är en samling korta berättelser, minnen och dikter, totalt 84 sidor och alltihop på svenska.

Och så igår upptäckte jag att min bok nu är registrerad i den nationella biblioteksdatabasen Libris. Där framgår till och med att det finns ett ex på Kungliga biblioteket och ett ex på Universitetsbiblioteket i Lund.

Men gör detta mig till en författare?
Inte nödvändigtvis. Om jag skulle sluta skriva efter att bara ha publicerat futtiga 84 sidor, så kommer det hela bara att bli ett kul projekt i min biografi. Men ni kan vara övertygade om att det kändes himla skönt att få bevis på att min bok nu går att hitta på två av Sveriges största bibliotek!

Librisposten
Librisposten

Morris hälsar på

Jag drömmer mig tillbaka

Morris visiting at hospital
Morris visiting at hospital

Jag drömmer mig tillbaka
till en tid, då jag mötte dig
när du kom hem på kvällen i körskolebilen
och jag fick ”köra” sista metrarna,
sittande i ditt knä.

Jag drömmer mig tillbaka
till när en reporter
från Länstidningen fotograferade
oss på promenadfrågesport
och jag satt bekvämt
på din rygg.

Jag drömmer mig tillbaka
till när du lärde mig
köra bil.
Frasen ”Det blir inte grönare än så här”
glömmer jag aldrig.
– Ett vänligt skämt.

Jag drömmer mig tillbaka
till när du alltid fanns där
som en trygghet,
en sorts garanti
att allting löser sig.

Jag drömmer mig tillbaka
till när jag på distans
lärde dig att komma
överens med skanner
och skrivare.

Jag drömmer mig tillbaka
till när du
på din sjukbädd
berättade om din
tjänstgöring i luftvärnet.

Jag drömmer mig tillbaka
till när vi byggde cirkustält
– och jag lärde mig vad gradänger är
och hur mycket de väger.

Jag drömmer mig tillbaka
till bussturer runt Enhörna.

Jag drömmer mig tillbaka
till när du levde.

Ta hand om dig
Kära Pappa!

Pappa körde bussen när Tomas Tranströmer åkte till himlen

Det finns en inspelning av denna text här ovanför.

Per-Ove, min pappa, kände sig hemma i trafiken.

Under många år arbetade han på bilskola. och när de bodde i Hagfors några år körde han lastbil.

Men det var nog som busschaufför han trivdes allra bäst. För det mesta lyckades han få ekvationen att stämma riktigt bra: hålla tidtabellen, men samtidigt köra mjukt, och vänta med att starta tills den gamla damen med käppen hunnit sätta sig… och aldrig, aldrig, aldrig överskrida fartgränserna. Samtidigt var han generös med leenden och vänliga ord, även klockan fem på morgonen, när de kan göra allra mest nytta.
Fortsätt läsa Pappa körde bussen när Tomas Tranströmer åkte till himlen

Jakten på julpirret

Här en julnovell som jag skrev 2011. Håll till godo – lyssna och/eller läs!

Jakten på Julpirret

-Jag tänker aldrig prata med dig någon mer gång i hela mitt liv. Hör du det! Åsa drämde igen dörren framför näsan på mamma, så att hela föräldrahuset skakade. Hon var 24 år gammal. Nu, i september, hade det gått tre år sedan hon flyttade hemifrån och bodde på egen hand.

Det gick ett par månader. När novembermörkret började lägra sig över staden, började hon drömma om att återskapa den där obeskrivliga, pirrande känslan av Jul som hon mindes från sina barnaår. Men på egen hand.

Hon köpte en julkalender och började följa de dagliga programmen. Men de kändes bara fåniga, så redan den 5 december lade hon kalendern åt sidan efter att först ha petat upp alla luckor, utom nummer 24 förstås, utan att där finna några ledtrådar till vare sig julkalenderns vidare handling eller den eftersökta julkänslan.

Hon såg sig omkring och upptäckte en annan tråd att nysta i: Det var rejält rörigt hemma. Men när hon var liten brukade ju mamma städa och feja å det vildaste inför helgerna. Åsa tog kompledigt en dag för att bringa ordning i lägenheten och när kvällen kom glänste det överallt. Luften var nu lättare att andas. Men på något sätt var det som om den känsla hon hade inte var något julpirr, utan helt naturlig lättnad och stolthet över vad hon lyckats åstadkomma på bara en dag.

Just då ringde telefonen. Det var Greta, som undrade om hon kunde vara med i luciatåget på jobbet nästa vecka. Givetvis tackade Åsa ja, och kastade sig in i repetitionerna med liv och lust. Hon tyckte verkligen om att sjunga, och trots att Åsa var kortväxt och mörkhårig, rådde det inga tvivel om att just hon skulle vara Lucia. På Luciadagens morgon genomförde de en helt underbar föreställning som rörde nästan hela publiken till tårar. Men efteråt, medan hon njöt säsongens första saffransbulle med alkoholfri glögg, ur pappmugg, var allt tillbaka till det vanliga igen. Hon tänkte mer på leverantörsfakturor än julpirr.

Glöggen och saffransbullen påminde henne dock om matens betydelse för julkänslorna. På kvällen satte hon sig för att planera det alldeles egna julbordet. Åsa bestämde sig för att nöja sig med en liten julskinka, men i stället satsa mer på gravad lax. Om det skall göras ordentligt, tar det nästan en vecka. Proceduren avslutas ju med att den gravade laxen skall ligga i frysen minst 3-4 dagar.

Bara några dagar före julafton hörde hon en diskussion mellan några kollegor om när det är dags att ta in julgranen och julpynta. Det var stor skillnad mellan buden. Petter tog in en gran redan vid Lucia. Olle menade att fjärde söndagen i advent är rätta stunden. Greta föredrog att göra all pyntning, inklusive granen, sista natten före julafton.

Hur kunde Åsa ha glömt att skaffa julgran? Nu var det redan den tjugonde. Hon lyckades komma iväg lite tidigare från jobbet och tog vägen förbi torget på vägen hem. Där hittade hon en meterhög gran, som skulle kunna få rum i hennes etta. Så den fick det bli. Och så in på varuhuset för att köpa lite girlanger och andra prydnader, förstås. Frågan om när granen skulle tas in var lätt löst. Eftersom lägenheten saknade balkong, var det meningslöst att vänta. Men hon lät den stå några timmar i det svala trapphuset, för att trädet åtminstone hjälpligt skulle hinna vänja sig vid den förestående klimatändringen.

Nu stod granen där och blinkade i rött, blått, grönt och gult. Och lite julkänsla gav den nog. Men pirret saknades ännu. Hur skulle hon göra med jultomte och julklappar? När man bor på egen hand blir det lite konstigt. Nog kan man unna sig en fin tröja, eller så. Men att få den inslagen, och sedan låtsas bli överraskad? Näe. Det kändes helt fel. Och jultomten kändes dessutom väldigt kommersiell. Hans huvudsakliga funktion verkade ju vara att få turister att vilja åka till Jokkmokk, Rovaniem eller Vitryssland mitt i kallaste vintern. Eller att få föräldrar att köpa några leksaker för mycket nere på Gallerian.

Julafton kom. Åsa tittade på teve. Pirret saknades. Hon ställde väckarklockan på klockan sex och lade sig ganska tidigt. För första gången i sitt liv gick hon på den tidiga julottan. Det var intressant, men ganska gäspigt. På juldagens eftermiddag gick hon på bio och såg på årets julkomedi. En ganska tunn historia. Men det var första gången hon såg en tecknad film i 3D, så lite behållning gav den ändå.

På väg hem från bion funderade hon på vad hon skulle hitta på härnäst. Kompisarna var alla upptagna med sina barn, eller så var de bortresta. Men eftersom Åsa hade ansvaret för bokslutet skulle hon arbeta både före och efter nyår. Det var faktiskt lite av den anledningen hon försökte hitta tillbaka till pirret. Annars skulle hon rest till Bali i stället, för att komma bort ifrån alla helgerna. Hon kom inte på något särskilt, och innan hon visste ordet av, så var hon redan hemma i den egna portgången igen, på väg in till sin egen, ensamma lägenhet.

Men, vad var det där? En liten svart-vit kattunge satt och frös på andra våningen. När Åsa skulle passera förbi, strök den sig mot hennes ben och jamade ljudligt. Sedan följde den tätt efter henne upp för trappan. Katten fick väl komma in, då. Det var ju ändå jul.

Med stor aptit åt katten ett par skivor skinka och en liten bit lax. Sedan lade den sig skönt till rätta i Åsas knä och började spinna.

Och då kände hon lite julpirr i högra foten.

Kunde det verkligen vara så? Att julpirret inte handlade om städning, mat, granar, presentpapper och sång, utan mer om gemenskap, kärlek och förlåtelse? Försiktigt, utan att störa katten, sträckte hon sig efter telefonen och ringde mamma. Upptaget! Snabbt slog hon numret en gång till. Upptaget – igen! Skam den som ger sig! Tredje gången gick det fram signaler, och mamma svarade direkt.

Kunde man tänka sig, Det hade tutat upptaget, för att de båda försökte ringa varandra precis samtidigt. Deras ömsesidga försoning var omedelbar, och tårarna flödade. En timme senare kom Åsas föräldrar och hälsade på. Å, vilken härlig känsla, att det faktiskt var hon som tog emot dem i sitt hem.

Någon timme senare, just när de skulle sätta sig till bords, ringde det på dörren. Den nyinflyttade flickan från lägenheten under, som visade sig heta Anna, undrade om Åsa möjligen sett till Purran, som rymt hemifrån någon gång på morgonen. Innan Åsa hann svara, hade Purran hoppat rätt upp i Annas famn.

Åsa passade på att bjuda in sin nya granne till middagen, och Anna tackade omedelbart ja. Det blev en härlig måltid, där Åsa och Anna blev bästa vänner direkt.

Från den dagen, fanns gemenskapspirret ständigt med i Åsas liv.


Denna text publicerade jag först på poeter.se

Klicka här för att besöka Östhammars virtuella poesigatan 2014

Poesigatan 2014 i Östhammar – och i din dator!

I år genomförs Östhammars Ordfestival för elfte gången. Även om själva huvudevenemanget är lördagsfestivalen 25 oktober, så händer det den närmsta veckan är fullt med olika ord-relaterade evenemang. Så kika gärna på festivalprogrammet om du skulle råka befinna dig inom räckhåll.

Tobi på poesigatan2014, Foto: Stig Unge
Och, jag är med på ett hörn även i år, trots att jag befinner mig ända borta i Barcelona.
Ett av evenemangen är nämligen Poesigatan. 15 oktober till 10 november hänger det korta dikter i många av skyltfönstren i centrala Östhammar. Och två av de dikterna har jag skrivit.
Det ser ut som på Stig Unges foto här intill.

Om du inte har möjlighet att komma till Östhammar. Eller om du vill vara säker på att du inte missat någon av dikterna, så kan du i år besöka den virtuella Poesigatan (som jag själv ”skruvat ihop”)

Klicka på bilden nedan för att besöka Östhammars virtuella poesigatan 2014!
Klicka här för att besöka Östhammars virtuella poesigatan 2014

O.V.P.D.

tombstoneOVPDJuan hade en devis, som han använde i nästan alla situationer. Men trots att han sedan länge bodde i Sverige och talade svenska flytande, så var devisen på spanska. Han tyckte inte det kändes rätt att ändra språket.

Jag hörde devisen första gången när grannens son, som höll på att lära sig cykla, just hade fallit omkull för tredje gången:

”Inténtalo otra vez pero diferente” – Försök en gång till, men annorlunda.

Ja, så enkelt var det. Om du verkligen vill något, men inte lyckas, stanna upp, tänk på hur du gjorde och hur du skulle kunna göra det på ett annat sätt, och sedan – försök igen!

Grannens son lärde sig att cykla. Visst kostade det honom ett antal bulor och blåmärken, men jag har en känsla av att Juans förnuftiga ord gjorde att det gick åt betydligt färre tårar än för andra barn. Gråten kommer liksom av sig när man stilla konstaterar att man just ramlat omkull, och funderar på vad man kan pröva att ändra till nästa försök.

Jag hörde Juan viska samma ord till sig själv när han just förlorat jobbet… och när hans pannkakor blev till en sönderstekt geggig sörja.

Men det visade sig att hans livsvisdom inte bara gällde misslyckanden. När företaget han startat gick så bra att det blev uppköpt, och han fick så mycket betalt att han skulle ha kunnat gå i pension vid 45, så sa han precis samma sak: ”Otra vez pero diferente”! Han hade redan tio nya idéer, och funderade just på vilken av dem som skulle vara roligast att förverkliga härnäst.

När han fyllde 50 så gav jag honom ett par specialdesignade manschettknappar med bokstäverna O.V.P.D. som han använde närhelst han kom åt. Nu blev det inte så länge, för han gick ju och blev sjuk.

Men jag tror nog att vi får se mer av honom. Där han låg på dödsbädden såg han så lugn och samlad ut, att jag nu är nästan säker på att själarna återföds, och han han på något sätt visste det när han blinkade till mig, och sa det som skulle bli hans sista ord:

”Otra vez pero diferente!”

———————————
Bilden genererad på webbsidan http://www.jjchandler.com/tombstone/
PS! Juan är lika fiktiv som den genererade bilden.